MIN VÄG TILL SVENSK ENDUROKLASSIKER

Jag tänkte skriva några rader om mitt största mål detta år, nämligen att klara
Svensk Enduro Klassiker som den yngsta tjejen genom tiderna.
Jag och min GasGas 125cc.

Som ni kanske vet så har jag gått i min pappas fotspår när det gäller att köra Enduro.
Jag hade nog aldrig börjat köra om inte han körde för det var då jag blev sugen på att provköra. Det verkade vara en rolig sport. Jag trodde att det var så lätt, det såg väldigt enkelt ut när man såg andra hoppa och klara svåra partier i skogen. Jag tyckte också att det skulle bli roligt att få köra i vattenpölarna.
Inte förrän i år kan man säga att jag har insett att Enduro inte alltid är någon dans på rosor. Ibland kan man faktiskt säga att det är blod svett och tårar.
Många frågar hur det kan vara så roligt att köra Enduro, man blir väl bara smutsig och gör sig illa är det man får höra, men jag har en annan syn på det hela. Jag har ett bevis på mitt mod, min vilja och mitt deltagande genom att berätta om mina tre största tävlingar, nämligen Stångebroslaget, Ränneslättsloppet och Gotland Grand National.

Stångebroslaget:
På fredagsmorgonen den 8 juli satte vi oss i bilen, jag Josefine och mamma Liselotte satte oss i vår Endurobuss och pappa Nayef och lillasyster Amanda i bilen som drog en husvagn. Den här dagen var det strålande solsken och väldigt varmt. Jag hade en vattenflaska i handen och drack lite då och då under resan mot vårat mål, Linköping. Vi visste att det var en bit att åka, ungefär 14-15mil för att komma till tävlingsplatsen men det stoppade oss inte.

När vi var i Linköping såg vi små enduropilar som visade vart vi skulle åka. Vi trodde att vi hade åkt för långt eller fel för vi åkte långt ut på landet för att komma till årets upplaga av Stångebroslaget.
När vi väl närmade oss tävlingsplatsen började det att pirra väldigt mycket i min mage. Jag läste igenom mina papper som jag hade fått från tävlingsledningen och åt några smörgåsar och åt lite yoghurt.
Sedan satte vi oss i de vita plaststolarna som stod bredvid husvagnen och tog det lite lugnt och tänkte på tävlingen. Efter några minuter var det dags att byta om, jag blev lite skakig, jag var rädd att inte klara det. Fast vädret var strålande och bara bra förutsättningar inför det stora loppet.

Kläderna hade jag på mig långt innan startskottet skulle avfyras. Jag tittade så att alla mina saker var i klara, min vattenlunga var redan fylld med vatten och min GasGas var redan tankad och färdig servad. När jag såg att allting var färdigt och i sin ordning satte jag mig på stolen och ville lugna ner mig när pappa Nayef berättade att jag skulle börja varmköra för att det var mindre än 30minuter innan jag skulle starta. Jag sprang nästan fram till min Enduro och startade den. Medan den stod och blev varm tog jag på mig vattenlungan, handskarna och hjälmen så att det bara var att åka till starten.

Framme vid starten stod damklassen i fålla två.
När vi stod där i bredd bakom snöret var det förarsammanträde. Jag lyssnade noga och blev lite irriterad när folk bakom mig stod och pratade om annat.
Jag visste att det skulle vara en stor smäll, det skulle vara startskottet som gjorde så att alla förare åkte iväg.

Om 3 minuter smäller det, människor framför mig körde fram och jag tittade på min pappa och han visade att jag skulle stå kvar där jag stod, annars skulle det bli för trångt vid starten.

Det smällde och alla startade sina cyklar och körde mot högerkurvan och loppet var igång. När jag hade kört ½ varv kom jag på att jag tyckte att det var roligt. Jag var så spänd i början så jag hann inte tänka på någonting förutom att köra.

Spåret var riktigt fint, det som var svårt i Stångebroslaget var inte underlaget, det var allt damm som hamnade i ögonen. På mitt första varv började det att regna, åska och blixtra. Jag förstod inte riktigt det, jag trodde att det var en ny start som gick eftersom det dundrade så högt.
Efter att varv åkte jag in i depån för att dricka, jag hade glömt dricka på vägen. Jag sprang med cykeln genom hela depån och drack samtidigt.
- Putta, jag har bara ett varv kvar.
Ropade jag till mamma som sprang och hämtade vatten, hon vände och hjälpte mig att putta cykeln. Då var jag ute på mitt andra och sista varv i Stångebroslaget. Det var en sån kick, det var riktigt roligt!

När loppet var avklarat hade jag två varv i bagaget. Jag och min kompis sade till varandra
- nu är det bara 2/3 av klassikern kvar och så skrattade vi av glädje.

Ränneslättsloppet: 21-23/10.
Jag och min pappa var tvungna att gå upp tidigt den här lördagen, runt 6tiden på morgonen. Det var bara för att vi skulle hinna till Eksjö och ändå ha gott om tid när vi var framme. Jag somnade i bilen på vägen dit, sen vaknade jag av att jag behövde gå på toaletten och efter det kunde jag inte somna igen.

Min och hela damklassens start skulle ske på lördagen den 22 oktober.
Damklassen var klass 5.
Årets nyhet var att alla starter skulle ske med ljussignal istället för ljudsignal. Det var enkelt, röd ljussignal slog om till grön. Det kändes tryggt, eftersom jag alltid fick "hjärtat i halsgropen" när det smällde som på Stångebroslaget.
Damklassen som var klass 5 och Motionsklassen klass 4 som var 15-30år åkte iväg på den första ljussignalen, klockan: 12.50.
5minuter efter våran start kom en ny ljussignal för klassen 6, motion 31-40 år.
Klass 7-8 startade klockan 13.00. Alla klasserna startade med avslagen motor tills den gröna ljussignalen visades.
Min klass skulle köra i 150minuter och tävlingen bröts när full körtid var avklarad oavsett var ledaren befann sig.

Det hade regnat hela morgonen men vi satt ändå och hoppades att det skulle sluta, för vi visste hur svårt det kan vara om det var lerigt i skogen på en så stor tävling. Det blir trängsel, spårigt och vurpor att vänta sig då.

Jag var inte så nervös innan, jag tänkte inte på tävlingen så mycket. Jag ville bara stå vid starten, starta min Enduro, köra i mitt eget tempo och klara två varv. Det var det enda som jag hade i mitt huvud. Jag var tvungen att klara Ränneslättsloppet så var det bara!

Det omtyckta berget hade jag självklart hört talas om. När jag var framme vi det var planen redan bestämd, jag skulle ta den lätta vägen. Jag hade inte en tanke på att ta den svåra delen, man såg människor som försökte åka upp kom rullande nerför med cykeln efter sig. Det var inte så lockande må jag säga.
Berget var täckt med lera, bara lera. Jättemånga stod nedanför berget och tittade uppåt, men jag trodde inte att jag hade tid att stå där och "såsa" jag var tvungen att klara två varv sade jag till Zacharias Lundh och tog fart på 1: an och körde upp. Jag klarade det första varvet trots leran. När jag kom ut på andra varvet körde jag bara, jag hann inte tänka på hur jobbigt det var. Jag stannade flera gånger för att dricka och hämta andan för att slutligen kunna komma i mål efter två varv. Jag började känna i armarna och händerna värkte sen lång tid tillbaka. Jag hade blåsor som vanligt, väldigt många. Det sved och dunkade men jag hade inget val, om jag skulle ta klassikern var det bara att bita ihop och köra klart varvet på 2,2 mil.

 


När jag inte var så långt ifrån mål fastnade jag i en uppförsbacke som var lite krånglig. Jag gick av min GasGas och hoppades att det skulle gå bättre då men det gjorde det tyvärr inte. Jag tappade cykeln i leran och kämpade med mina sista krafter för att få upp den från leran som vällde upp på handtaget. Det var mycket tungt men jag klarade det till slut, jag var tvungen att lyfta bakhjulet till ett annat spår och sen höll jag jämn gas uppför backen.
Jag blev nästan ledsen, jag trodde inte att jag skulle klara det bara för att jag fastnade i den där backen. Jag försökte köra lite snabbare än vad jag egentligen orkade, kändes det som i alla fall. Jag ville så gärna klara av den här tävlingen.

När jag kom i mål tog en man bort transpondern som satt på höger axel och en annan gav mig Ränneslättsplaketten. Jag orkade inte tänka, jag ville bara få av mig de blöta och leriga kläderna och sova, så trött var jag.
Jag körde ner till bussen. Jag lutade mig emot den och vilade, jag var helt slut i hela kroppen. Jag somnade nästan men då hörde jag en bekant röst, det var pappa Nayef som kom och var så glad för att jag hade klarat det. Han berättade för mig att han trodde att någonting hade hänt eller att jag hade brutit loppet. Jag berättade att jag aldrig hade en tanke på det, jag hade bestämt mig, jag skulle klara det.

Gotland Grand National:
Vi satte oss i bilen redan torsdagen den 3 november för att åka till Nynäshamn och vidare med båten till Gotland och Visby.
Vi skulle bo i min faster Leilas sommarhus i Hallshuk som ligger ungefär fem mil norr om Visby.
Redan på fredags morgonen var vi tvungna att gå upp skapligt, vi skulle till tävlingsområdet och besiktiga våra cyklar, jag, Robban, Nayef, Josefine och Janne åkte dit. När vi klev ur bilarna var det redan igång, musik och människor som körde runt på sina cyklar. Det verkade vara väldigt stort.
När det var färdig besiktat åkte vi in till Visby och tittade runt i lite affärer.

Vi var inte tillbaka till huset i Hallshuk förrän på kvällen igen. Det hade redan blivigt mörkt ute. Jag tog fram lite verktyg som jag skulle ha i min jacka under tävlingen om någonting skulle gå sönder, så att jag kunde reparera. När vi stod ute ringde det i mobiltelefonen, det var Eskilstuna Kuriren som skulle följa oss under tävlingen. De berättade att de vill komma och se hur vi bodde och ta lite kort. Pappa Nayef gav dem vägbeskrivningen och efter ungefär en timme var reportern Stefan Alhag och fotografen Mikael Andersson inne hos oss i värmen. De var väldigt trevliga och ställde några frågor plus att några bilder togs när vi satt och åt.

Redan nästa morgon var det dags. Väckarklockan ringde vid 05.30 tiden och vi skulle gå upp och äta frukost innan vi skulle åka och tävla. Jag åt en stadig frukost, 3fullkorns smörgåsar med smörgåskorv, två glas juice och en tallrik med fil och müsli. När magen var belåten var det dags att ge sig av. Vi åkte och åkte, det kändes som en evighet. När vi kom närmre tävlingsplatsen var det en gigantisk bilkö. Då började jag bli lite nervös faktiskt.
När vi var framme och hade parkerat bilarna var det bara att göra sig i ordning medan pappa tog ut Enduron ur bussen och varmkörde.
Eskilstuna Kuriren kom en stund, de tog några bilder och frågade lite om tävlingen och kläderna.

Åkandes på väg mot starten efter Robert Larsson och en bit efter mig åkte Josefine Gustafsson. Det var en bit att åka i regnet och det blev faktiskt lite kyligt. Jag hade vinterjackan på mig men inga vinterhandskar tog jag.

Äntligen var jag framme vid starten. Det var många som hade tänkt precis som vi, att komma tidigt. Vi var tvungna att ställa oss i kön som alla andra gjorde. En ung man gick och berättade att den första starten som jag skulle köra i var framflyttad 15minuter.

Genom transponderregistreraren och in på startfältet knuffade jag min GasGas. Det var många som redan stod där när jag kom in. Jag såg Linah, jag och Josefine ställde oss bredvid henne och pratade lite. På med glasögonen och så väntade jag men jag såg ingen ljussignal. Det kanske var därför jag missade starten, jag blev bara rädd när jag såg att alla andra hade sina cyklar igång och var på väg mot vänsterkurvan. Jag kickade igång och körde. Då var det igång, sista delen av klassikern. Till en början såg det väldigt fint ut.
Efter nästan ett varv kom jag till en stor backe. Det stod väldigt mycket folk där och jag hade aldrig hört talas om den. Det blev bara tjockare och tjockare lera nedanför och hela backen upp. Jag tog fart upp mot den, men någonstans blev jag rädd och släppte av lite och då var det kört. Jag gick av min Enduro, ställde mig vid sidan och börja gå nedåt istället.
Äntligen nere, då hittade jag ett nytt spår. Det var precis bredvid den stora slingan. Jag tog fart och höll jämn gas hela vägen upp. Det var ganska enkelt då. Men åka upp mitt i backen var inte lika lätt.

Inne i depån efter nästan två varv.
Jag pratade lite med Zacke. Åt lite mat och drack, det var jag tvungen att göra. Jag hade inte direkt bråttom, jag visste att jag nästan hade klarat två hela varv. Det var egentligen bara två jag var tvungen att köra för att vara godkänd till Svensk Enduro Klassiker.
Eskilstuna Kuriren var i depån och tog kort och pratade lite med mig medan Janne Gustafsson tankade min cykel.

Jag och Josefine stod väldigt länge och tvekade, vi visste inte om vi skulle köra ett tredje varv. Vi hade respekt för den stora backen som kom efter någon kilometer efter varvningen. Det var knepig fast ändå inte, det gällde bra all hålla fart hela vägen upp.
Framme vid backen andra gången tog vi en annan väg. Där var det bara gräs och lite stenar. Efter den backen fanns det inte direkt några svårigheter. Det enda var leran. Precis innan målet var det djupa spår och bara lera. Jag ramlade en gång och fick hjälp av en åskådare att få upp cykeln ur leran och sen var det bara en sista backe. Backen som såg ut som en hästsko, den var inga problem bara att hålla i gasen och hänga med.
Mål! Då var detta klart, Klassikern är min! Det var det enda jag tänkte på när jag körde och när jag var färdig. Riktigt roligt och lärorikt har de här tävlingarna varit för mig. Vi får se om jag är med och kör för klassikern nästa år också.

Hemfärden ägde rum med båten som gick på söndagsmorgonen den 6 november. Vi åt frukost på båten, köpte lite godis och sen sov vi nästan hela vägen hem.

Jag, Josefine och Linah var med i Eskilstuna Kuriren redan på tisdagen, i ungdomssporten. Hela mittuppslaget handlade om oss och Gotland Grand National. Det var mycket bilder och ännu mera text. De gjorde ett riktigt bra jobb, riktigt. Det ska jag klippa ur och sätta upp på väggen.
Hela det här är ett roligt minne som jag sent i mitt liv kommer att glömma!